˙˙00˙ ˙00˙01˙03˙01Astacus neglectus˙00 ˙ ˙ ˙03˙02PUH / AGONY ˙01˙01˙00˙ ˙01Jag har hittat en ny djurart. Djuret ser ut ungefär som en kräfta, fast det har åtta ben i stället för tio och två stora spröt längst fram i stället för fyra. Det är taggigt över hela kroppen trots att det egentligen inte alls ser speciellt elakt ut, och det rör sig precis lika ryckigt och vaggigt som en kräfta. Ja, jag är alldeles säker på att det är en helt ny art, för det är rätt ont om stora skaldjur i insjöar, och en art som den här skulle jag definitivt hört talas om, om den redan varit upptäckt. Nu är den inte det, och det är jag - JAG - som står bakom dess tilldagabringande. Borde jag bli glad? Borde jag bli stolt? Tja, glad skulle väl vem som helst bli, antar jag, för vem som helst skulle häri se möjligheten att avslöja en av naturen välbevarad hemlighet, tjäna en hacka och bli berömd på kuppen. Vem som helst skulle förmodligen kräva att få sitt djur uppkallat efter sig själv i bästa Linné-stil och få med sitt ansikte i Nature eller Science. Jag är inte sådan. Jag är inte vem som helst. Jag vill inte vara med i Nature eller Science. I stället ser jag det roliga i att naturen lyckats dra människan vid näsan ännu en gång. Jag skrattar. Som vanligt när nya djur upptäcks blir det upptäckaren - och inte djuret - som hamnar i centrum, trots att upptäckaren och dennes sinnestillstånd är helt ointressanta. I stället för att säga "Forskare, hur kände du dig när du upptäckte djuret?" borde man fråga "Djuret, skulle du inte hellre vilja fortsätta vara oupptäckt?". Forskaren brukar som svar på sin fråga hispa ur sig de mest löjeväckande svar. Djuret svarar alltid ja på sin. Jag tycker om djur. De är så naturliga på något sätt. Har du till exempel någon gång stött på ett djur som ljugit för dig? Har du råkat ett djur som genom sin falskhet satt sig själv i en fördelaktig position? Är eld och vatten ett, kanske? Har du, å andra sidan, någon gång stött på ett djur som någon ljugit för? Har du någon gång råkat ett djur som genom att sätta tillit till vad som visat sig vara en falsk bild hamnat i en ofördelaktig position? Jag skrattar igen. Till råga på allt har ni mage att undra varför jag inte anmäler mitt fynd till allmänheten i allmänhet och vetenskapen i synnerhet. Haha. Jag säger ingenting. Jag är tyst som muren. Den värld jag lever i må vara smutsig, men jag kommer att dö med samvetet rent. De flesta människor kanske behandlar djuren som objekt, men jag hör inte till dem. Det kan så vara att min kräfta kommer upptäckas så småningom i alla fall, men i det kommer jag inte ha någon del. Det var under ett av mina nattdyk i min sjö som jag stötte på honom (eller är det en henne?). Jag dyker på natten av främst två skäl: dels är det då allt intressant händer i sjön, dels slipper man alla störande människor som badar, fiskar och ställer ovidkommande frågor. I vilket fall visade det sig att det inte bara var jag och fiskarna som föredrog natten som arbetstid utan även min vän kräftan. Jag låg blixt stilla och väntade tålmodigt på att en stor abborre skulle hamna i kamerasökaren (ja, jag fotograferar under vattnet också) när jag i ena ögonvrån skymtade någonting som rörde sig på bottnen en bit bort. Att det finns några kräftor i sjön visste jag, så det var mest på rutin som jag vände på huvudet för att kolla läget. Vad jag såg fick mig så när på att tappa bitmunstycket; tre stycken små monster kalasade på en död gädda fem meter ifrån mig. Jag har för länge sedan slutat bli rädd för saker jag stöter på under vattnet (jag tänker att om naturen nu vill ta mig av daga så kommer den göra det oavsett om jag blir rädd eller inte, och dessutom börjar det bli på tiden), men jag blir fortfarande förvånad när jag råkar någonting utöver det vanliga. I detta ögonblick kände jag mig väldigt mycket förvånad. Jag närmade mig långsamt stället under det att jag studerade mina nyfunna varelser. Så mycket förstod jag att jag upptäckt en ny art. När jag kom närmare upphörde de att äta och studerade mig med sina små, svarta ögon. (Om ni någon gång hör folk säga något i stil med "...med sina små, svarta, livlösa fiskögon" skall ni gå fram och slå dem på käften; fiskögon är aldrig livlösa. Det är däremot många människor.) Djuren var tre till antalet, och de tycktes inte bli speciellt rädda för mig. Jag blev inte speciellt rädd för dem. De hade syllika taggar över hela kroppen, och deras klor var avsevärt större och spetsigare än en vanlig kräftas. Ändå skulle det krävts en forskare eller vetenskapsman för att konstatera att de var farliga, och jag hoppades att de anade något liknande om mig. (Ja, det var ett skämt, alltså, det där med forskarna. Vad jag avser säga är att kräftorna inte alls verkade onda eller farliga utan snarare vänligt sinnade och snälla, och att endast en forskare skulle komma på tanken att sluta sig till något annat. Det säger kanske mer om mig och min humor än om forskare, men ni förstår nog vad jag menar.) Kräftorna gjorde snart klart för mig att jag inte fick komma hur nära som helst. Jag försökte simma fram och kanske fånga upp en av dem i handen, men då spärrade alla upp klorna i en entydig markering. Här finns resurser, sade de. Jag trodde dem. Det var kanske bäst som skedde, för jag hatar tama, domesticerade djur. Tror ni kanske att jag går på djurparker ofta? Jag inbillar mig att kräftorna förstod att även i mig fanns det resurser. Jag inbillar mig att båda sidor visste att de - om de så ville - kunde döda varandra under lite olika omständigheter. Det är enkelt att tänka att det är människan som bestämmer då jag bara hade kunnat sträcka ut handen och krossa dem. Så tänker vetenskapsmän. Det är svårare att se att de här kräftorna säkerligen hade ett par ess i beredskap för dem som inte uppförde sig. Så tänkte jag. Så tänkte nog även de. Efter att jag studerat kräftornas frossande i en halvtimmes tid började min luft tryta och jag var tvungen att bege mig tillbaka till den bistra verkligheten. Efter den dagen (eller skall vi säga natten?) har jag varit och hälsat på dem med regelbundna mellanrum. Jag vet numera var - och hur - de bor. Jag vet hur många de är. Jag vet vad de äter. Tror du jag tänker berätta det för någon? Tror du jag sover speciellt bra om nätterna nu för tiden? Jag grubblade länge på vad jag skulle kalla dem. ˙02Henricus Nilssus˙01, haha. Om jag var ett djur skulle jag se det som en förolämpning att bli uppkallad efter min upptäckare. Jag skulle försöka döda honom. Kräftor har släktnamnet ˙02Astacus˙01 (latin, som ni säkert förstår), och detta ämnar jag inte avvika ifrån. Vidare skall artepitetet (ni vet det där namnet som följer på Astacus, t.ex. ˙02Astacus vulgaris˙01, "den vanliga kräftan") både låta bra och betyda någonting speciellt. Jag tänker att det är kräftan värd. Jag tänker att han blir glad om han får veta att han är speciell. Jag undrar vad Linné tänkte på när han satte växten hönsarvs namn till ˙02Capsella bursa-pastoris ssp. litoralis˙01. Om jag varit ett hönsarv skulle jag försökt döda Linne. ˙02Astacus aculeatus˙01, "den taggiga", låg länge nära till hands. Jag tycker att det inger något slags respekt. ˙02Astacus barbarus˙01, "den främmande", vore ju i och för sig ett ganska passande namn, men det låter lite tamt. ˙02Ceratophorus˙01, "hornbäraren", kunde tänkas syfta på kräftans två långa spröt, och ˙02echinatus˙01 på kroppens taggar. Jag var inte nöjd med någondera. ˙02Ermis˙01, "den väpnade" och ˙02holosteus˙01, "den benhårda", var båda bra kandidater; ˙02aucuparia˙01, "som används vid fågelfångst", och ˙02galericulatus˙01, "med en liten mössa på huvudet" var det inte. Jag satt uppe många dagar och gnuggade mina grå för att komma på ett passande namn. Jag ville inte göra kräftorna besvikna. Jag skulle aldrig ens komma på tanken att berätta om mina kräftor för någon. Jag vet precis vad som skulle hända då. En massa vetenskapsmän skulle komma och fiska upp alla kräftor ur sjön. Sedan skulle de klaga och gnälla över att det inte fanns några kräftor kvar i sjön. De skulle skära mina kräftor i stycken och strimlor. Sedan skulle de klaga och gnälla över att det inte fanns några kräftor kvar i livet. Kanske undanhåller jag vetenskapen viktig information, information som skulle kunna leda till flera obegripbara artiklar i insiderpräglade amerikanska forskartidskrifter. Jag undrar just vad kräftorna skulle ha för glädje av det. Ingen alls, kan man tänka. Kräftorna är lyckligare där de är nu, och de är dessutom lyckligt omedvetna om vad som skulle hända med dem om någon upptäckte dem. Många hävdar att vetenskapen står över allt, men ur kräftornas synpunkt står den inte över någonting speciellt. Att ens spekulera i vems röst det egentligen är som räknas skulle vara ett hån mot kräftorna. Jag hånar däremot gärna vetenskapen. Om någon upptäcker kräftorna någon gång kommer kräftorna säkert få något upprörande löjligt namn. Kräftorna kommer att få veta att de är intressanta endast därför att de inte tidigare varit upptäckta. Man kommer att skära i dem med skarpa knivar. Själv tycker jag de är intressanta av alla skäl utom just det att de tidigare inte varit upptäckta, och jag kommer inte att skära i dem. Det namn jag givit dem är ˙02Astacus neglectus˙01. Det betyder "den förbisedda". Jag hoppas det ger dem en fingervisning om att det en gång i tiden fanns någon som uppskattade dem för vad de var och inte ville att de skulle prestera något särskilt. Jag hoppas det får dem att förstå att det långt tillbaka fanns någon som endast ville att de ostört skulle fortsätta sitt halvt om halvt fredliga liv på sjöns botten utan att någon annan skulle få kännedom om det och försöka ta det ifrån dem. ˙01