˙˙00˙ ˙00˙01˙03˙01Ett par K - jag tror det blev 2.96 - om Emile Zola, hans verk och hans leverne (och till och med en del annat)˙00 ˙ ˙ ˙03˙02POLYFEMOS / AGONY ˙02˙01˙01˙00˙˙01 Emile Zolas genombrott kom med hans roman Therese Raquin. Boken väckte stor uppståndelse eftersom Zola skildrade miljöer, livs situationer och samhället på ett sätt som bröt mot det mesta av den tidens normer. Zola var först i Frankrike med att beskriva tabu belagda ämnen såsom äktenskapsbrott, slum och misär. Att han berättade och förklarade så ingående gjorde inte saken bättre, folk (och framför allt kritikerna) blev förfärade och tyckte att det var skandalöst att skriva om så tabu belagda saker som t.ex. när Laurent och Therese hade sex: "Hon lade upp sig, hon bjud ut sig med en suverän skändlöshet. Och från huvud till fot skakades hon av långa rysningar". Detta väckte sensation då, men skulle tas med en axelryckning idag. Zola försvarade sig mot kritiken med att han bara gör sin plikt som författare. Zolas två motton var; "Ingenting annat än sanningen" och "Allt måste sägas". Han ville förklara allt in i minsta detalj, det vill säga "Beskriva ett hörn av verkligheten speglat genom ett temperament". Kort sagt så lämnar han ingenting åt läsarens egen fantasi, vilket i alla fall jag inte tycker om. Han försöker också skildra vad hans huvud personer tänker, vilket han ibland gör för bra. Det går inte att vara annat än sur när han beskriver Laurents våndor över att behöva gå tillbaka till Therese, eftersom det väcker obehagliga minnen om mordet. Men måste Zola verkligen skriva hur Laurent tänker samma tanke tio gånger om bara för att Laurent tänker ett tiotal gånger på samma sak? Hade det inte räckt med att skriva vad Laurent tänkte en gång och sedan förklara att tanken ältades i oändligheten? Kanske hade Zola färgats för mycket utav dåtidens hobby psykologi? Som tur är så skriver inte Zola långa miljöbeskrivcningar i alla miljöer, utan bara i de miljöer där huvuddelen av handlingen utspelar sig, till exempel världshuset där Therese och Camille bor. I speciellt spännande avsnitt, som till exempel när Laurent skall avliva Camille, så minskar miljöbeskrivningarna till ett minimum. Tack vare det så är boken uthärdlig. Therese Raquin är ingen bok jag rekommenderar eftersom boken känns helt inaktuell. Det är inget spännande att läsa om vilka samvetskval och effekter på kärlekslivet det ger att döda någon, sådant ser vi ju på TV var och varannan dag. Det jag stör mig mest på i Therese Raquin är att Zola inte lämnar någonting åt min egen fantasi, vilket gör att jag får svårare att leva mig in i hur ett rum faktiskt ser ut. Trot eller ej. Det som däremot kan vara intressant med sådan exakthet är att man som läsare börjar jämföra samhället då och nu. Camille varnas åtskilliga gånger av sin överbeskyddande mor att se sig om inne i Paris så att han inte blir påkörd av all trafik (läs häst o vagn), och hon beklagar sig också över att man inte kan gå ut ensam på kvällen utan risk att bli rånad, vill säga. Det gäller alltså Paris för över 100 år sedan... ˙01